Tja, så var det ännu ett år att få genomstökat. Ska jag vara helt uppriktig har jag inga som helst stora planer. Det får liksom bli lite som det blir. Förutsättningarna är ändrade med mina foräldrar vilket kommer betyda mer hjälp till dom. Sannolikt kommer det också att bli mer problem med den andre brukaren av kolonin i år…signalerna hittills bådar inte gott. En mer pragmatisk hållning är sannolikt på sin plats.
Utmattade trädgårdsentusiaster maximerar kalorintaget på Chelsea Flower Show.
Bloggen då? Har väl inte varit en klippa på att göra det man ska, dvs spotta ur mig korta inlägg var dag. 2010 var ett mellanår sett så här i backspegeln. Inspirationen tog liksom paus. Det tunga grundjobbet gjordes 2009 och 2010 var mest väntan på att allt skall växa till sig. Alla frukträd, perenner och rosor var identifierade och planterade. Under den kalla och regninga sommaren blev det mest plattläggning och lite gjutning på sin höjd (se tidigare inlägg). Det finns förstås kvar att göra, självklart. Ingen trädgård den som är färdig.
Men 2010 var ändå fullt av intryck: premiärbesök på Chelsea Flower Show. Se separat inlägg om intrycken därifrån och video med vinnande trädgård.
Vad som än blir resultatet i 2011 måste jag välja att ge det mening, precis som livet självt. För en kritisk trädgårdsmästare gör man detta pragmatiskt bäst genom att förekomma elände och besvikelser med att upphöja ogräs och kaos till en osviklig del av naturens sanna (om än inte kanske bästa) skönhet. Men det tar knappast bort viljan att forma och skapa efter eget huvud:
“Long live the weeds that overwhelm
My narrow vegetable realm!
The bitter rock, the barren soil
That force the son of man to toil;
All things unholy, marred by curse,
The ugly of the universe.
The rough, the wicked, and the wild
That keep the spirit undefiled.
With these I match my little wit
And earn the right to stand or sit,
Hope, love, create, or drink or die:
These shape the creature that is I.”
-Theodore Roethke, ‘Long Live the Weeds’
